Tänk om någon tror att man är fattig

För några veckor sedan var personer upptagna med att beslå varandra med förvåning. Trump hade vunnit och den ena sidan anklagade den andra för att var att vara förvånad över valresultatet. De anklagade ville inte kännas vid någon förvåning. 

Något som förvånade mig var att medelklassen skämts över att handla på Rusta. Lågpriskedjans vd berättade för Dagens Nyheter att en av de största utmaningarna har varit att få kunderna att sluta skämmas:  

“– För tio år sedan hade man med sig en annan påse så att grannen inte skulle tro att man måste handla här, berättar han.” 

Skam kan uppenbarligen driva på för mer klimatvänliga beteenden.

Jag handlade en del på Rusta när jag var yngre. Nuförtiden handlar jag billig tvål och tandkräm på butikskedjan i city likt andra normala kids.  

Jag borde kanske inte vara så förvånad över en medelklass som skäms över att handla lågpris. Under många år råkade jag på personer som aldrig hade satt sin fot på Lidl. Tanken att de kanske skämdes för att handla där slog mig aldrig. Någon klagade på att interiören påminde om ett lager.

Med tiden har fler och fler hittat dit och börjat handla på Lidl trots att kedjan aldrig brukar få vara med när den billigaste matkassen ska utses. Lidl har nämligen inte alla varumärken som brukar ingå i prisundersökningarna i sitt sortiment. Av de varor som brukar ingå handlar jag ganska få. Jag har inte köpt bananer på över ett decennium, till exempel.

Inflationen har också bidragit till att fler handlar begagnat och kanske är det fler som klarar av att medge det. Om fler konsumenter ersätter köp av nya varor med begagnade är det förstås positivt ur klimatsynpunkt.

Om mindre pengar i plånboken får oss att sluta skämmas över sådant fattiga länge varit hänvisade till är ändå något vunnet. 

Vi borde inte skämmas över att jämföra priser och handla lågpris. Skämmas kan de som betalar sju kronor för en plastbärkasse göra.