Singlar utan väntrum
I ett avsnitt av podden Dumma människor pratade de om singelskapet och om hur man kan vara bra på att vara singel. De har också tagit upp “naturliga singlar” som socialpsykologen Bella Depaulo kallar “singlar i hjärtat”. Depaulo, född 1953, har själv alltid varit singel och lycklig större delen av sitt liv.
En del singlar är missförstådda singlar i hjärtat. Jag är inte själv en sådan, tror jag, men jag har ibland kallat mig själv singel för att det varit enklast. Ibland har jag avstått då en del kan tolka in att man vill “träffa någon” och sluta vara just det. Att singlar kan välja sin belägenhet tycks inte ha föresvävat alla. Tänk om jag skulle se en framtida skilsmässa i varje gift par jag möter. Eller vänta, det gör jag nästan. Rent statisktiskt. Nej, jag är förstås inte helt allvarlig.
Därför kan begrepp som “singel i hjärtat” eller “självvalt singel” fylla en funktion. Samtidigt är det svårt att inte tänka på alla artiklar om “självvalt” monogama par och “konsensuell monogami” som aldrig skrivs. Monogamin är självklar och kinamat är bara mat i Kina.
Fler verkar ändå ha börjat förstå att man kan vilja vara singel. Kanske gäller det framförallt kvinnor som avverkat ett antal relationer med män. Och kanske ger det självvalda singelskapet ringar på vattnet. Nej, seriell monogami och familjebildning är fortfarande normen även om en del ser normupplösning och “propaganda” så fort någon väljer att leva annorlunda.
De som inte är självvalt singlar och vill träffa någon brukar prata om det, höll jag på att skriva, men det har jag egentligen ingen aning om. En del av dem har dejtingappar, går på dejter och exkluderas från parmiddagar. Förhoppningsvis anordnas det även singelmiddagar. Eller så kallas de bara middagar.
Samtidigt lär det finnas singlar som skulle vilja leva med någon och radera sina dejtingappar men som inte ens har någon att prata om det med.
Och kanske måste man skilja på singlar som aktivit försöker träffa någon och singlar som har accepterat sin situation med mindre än att någon knackar på och frågar chans. För det finns till exempel en kategori personer som vill ligga men inte gör någonting aktivt för att det ska hända. På samma sätt finns det personer som stannar kvar i relationer som gått i stå. De förstår att de borde lämna, men gör ingenting.
De som är singlar utan att vilja förändra det, de bara är. Man är sig själv närmast och för mig är det inget särskilt med att leva själv. Däremot kan det vara något särskilt för andra om någon lever själv. De kan vilja para ihop singlar, trots att kanske det enda de har gemensamt är sin relationtionsstatus. Singeln blir ett problem för dem att lösa. Och hos en och annan väcks en förhoppning om att man är öppen för förslag. Och det kanske man är, men inte för just den sortens förslag.
Den som har erfarenhet av Stockholms bostadsmarknad vet också att självvalt singelskap (eller särboskap) kan vara något av en lyx. En del par fortsätter att bo ihop på grund av den, av ekonomiska skäl. Andra separerar men fortsätter bo ihop.
Radioprogrammet Stil i P1, som ofta lyckas göra till synes ointressanta ämnen intressanta, har också tagit upp singelskapet. I ett avsnitt från 2017 beskrivs hur singlar historiskt sett har ansetts farliga, sjuka och neurotiska. “Även om just de här singelstereotyperna har försvunnit idag har de ersatts av nya för singelskapet fortsätter att vara laddat”.
I dag kan singlar fortfarande bli exkluderade från sociala sammanhang, ha svårare att hitta bostad eller förväntas jobba över. “Men beteenden som tidigare var dolt har nu börjat uppmärksammas och i USA har termen “singeldiskriminering” börjat användas.”
Programmet lyfter också fram personer som valt att leva som singlar utan att befinna sig i något slags väntrum. Ensamhushåll ska inte förväxlas med singelskap, men det är mycket fokus på ensamboende singlar. För en del singlar som bor själva kan det självvalda singelskapet vara något som växer fram med tiden. Man kanske bor själv med en tanke om att det är tillfälligt, men åren går och man träffar inte någon man skulle vilja dela väggar och tak med, och man inser att det fungerar bra att vara singel och bo själv.
Det finns för- och nackdelar med allt. Vanliga fördelar som nämns är att man inte behöver anpassa sig efter någon annan, åtminstone inte hemmavid, att man kan ha vilken inredning man vill (ja, det är på riktigt ett exempel som nämns i programmet) och att man är fri att bestämma över sin egen fritid på ett annat sätt än om bor med en partner (eller har barn i hushållet för den delen).
Jag är i alla fall tacksam över att leva i en tid då olika sätt att leva får synas och skildras utan att något av dem måste vara mer önskvärt eller underförstått mer självvalt än något annat.
Günther Mårders “oväntade” spartips är att hitta en partner (och flytta ihop med partnern). Han motiverar det med att boende är så dyrt i Sverige. Hade det inte varit mer oväntat om han hade uppmuntrade till fler kulbos oavsett relationsstatus? Vad jag förstått är det dock få banker som accepterar fler än två bolånetagare trots att de borde klara en kvar att leva på-kalkyl med lätthet, av just de skäl Mårder nämner.