När tåget går som tåget
Och alla andra gånger
MTR tog över driften av de dubbeldäckade tågen i Mälardalen efter SJ i slutet av 2021. Avtalet mellan Mälardalstrafik och MTR gällde i åtta år men sades upp i förtid på grund av omfattande problem med förseningar och inställda tåg. Problem som SJ också kritiserades för på sin tid. I somras tog Transdev över driften av Mälartåg i enlighet med ett tvåårigt s.k. nödavtal.
Två års pendlande med Mälartåg har gjort mig luttrad. Jag tror på de aviserade förbättringarna när jag ser dem. Mälartåg har varit försenade även denna sommar och tåg har ställts in. Det har varit färre inställda tåg på min tåglinje, under de tider jag brukar åka, men det beror främst på att Mälartåg “anpassade” tidtabellen och minskade antalet avgångar med upp till 30 procent innan Transdev tog över “i syfte att säkra en mer stabil och förutsägbar trafik för resenärerna”. Rent krasst har det funnits färre tåg att ställa in.
Det ökar förstås förutsägbarheten om färre tåg ställs in, men om den ökade förutsägbarheten beror på indragna avgångar under rusningstid är det inget annat än en försämring för resenärerna. MTR drog in antalet avgångar efter att inledningsvis ha ökat dem i rusningstid och under helgerna samt infört fler expresståg utan mellanliggande stopp på min tåglinje.
MTR må ha vunnit upphandlingen, med som Fredrik Pettersson skriver, är det viktigt att komma ihåg att “ansvaret för den regionala tågtrafiken ligger hos Mälardalstrafik, ett regionalt bolag som ägs gemensamt av de sex regionerna i Stockholm-Mälardalen. Ytterst ansvarar alltså våra folkvalda politiker.”
Inför operatörsbytet i december 2021 uttalade sig Kristoffer Tamsons (M), styrelseordförande Mälardalstrafik och trafikregionråd Region Stockholm, om regionernas “storsatsning” på utökad järnvägstrafik i Mälardalen.
“– Nu blir Mälardalslivet ännu lite bättre. Sveriges tillväxtmotor, Stockholm-Mälardalen, får nu fler tåg och nya avgångar till nytta för sömlöst pendlande till jobbet, skolan eller nära och kära. Med pendlaren i fokus gör vi vad vi kan för att det ska bli lättare att leva och verka i hela vår region […]”
Vad hände med det sömlösa pendlandet?
Inför att jag skulle börja pendla skrev jag ner mina förväntningar och började följa andra som pendlade. Jag läste om Mälardalstrafik, upphandslingsturerna, MTR:s svårigheter att rekrytera personal och den bristande arbetsmiljön. Jag såg fram emot att ta det lugnt, läsa, dricka termoskaffe, kanske småprata med andra resenärer och röra mig mellan Linköping, Gävle, Stockholm och Örebro.
Alla dessa förväntningar som kom på skam. Till priset av knappt 3 500 kronor i månaden har jag fått vänja mig vid att tågtrafiken i Mälardalen inte är att lita på. Det gäller förstås inte bara MTR. Minns att SJ bad om ursäkt för den värsta vintern för den svenska järnvägen på tio år.
Räkna inte med punktlighet. Baksidan med att vänja sig vid förseningar och inställda tåg är att man måste orimligt stora marginaler. Inte minst vid tågbyte. Jag skulle aldrig ta det sista tåget hem - det kan ställas in. Det ska förstås inte behöva vara så. Och för tidsoptimister kanske det inte är så. Jag kan inte låta bli att undra om de är mer förlåtande vid tågförseningar. De kanske bidrar till att de inte missar tåg, eller att de kan skylla på tåget när de är sena.
Tåg är ett civiliserat sätt att resa. Känslan av att vara på väg någonstans och att dela den med andra har något. Över huvud taget tycker jag om att behöva samsas med andra människor.
När tåget går som det ska är det alldeles utmärkt resesätt. När man inte behöver legitimera sig för att resa inom Öresundsregionen. När man inte behöver ha stora marginaler och döda tid på tågstationer. När sittplats är en självklarhet och man kan slappna av med en bok eller en podd. (Ibland har man behövt stå och trängas i gångerna på Mälartåg för att det inte funnits tillräckligt många sittplatser på grund av att andra tåg ställts in eller för att de kört med ett tågset istället för två under rusningstrafik.)
När jag åkte tåg från Köpenhamn till Hamburg förra sommaren hade jag cirka tio minuters bytestid i danska Frederiksberg. Tåget till Frederiksberg var försenat och jag kände inte till tågstationen. Tågvärden informerade oss via högtalare att vi behövde byta perrong.
Jag var aldrig orolig att missa tåget. Det ordnar sig. I annat fall får jag hantera det då. Jag skulle trots allt inte till en tentaskrivning. Det var innan jag hade hört talas om “late in Germany”. Det löste sig för mig och alla andra som skulle vidare till Tyskland. Tåget mot Hamburg väntade in oss från Köpenhamn. En rimlig prioritering av trafikledningen. Det var bara att följa strömmen av resenärer.
Tänk om det går att vinna val på infrastrukturfrågor. Några riksdagspartier borde prova.
Läs gärna Jonas Fröbergs granskningar i DN om den dysfunktionella järnvägstrafiken, underhållsskulden samt bristen på tågdepåer och ansvarstagande.